Ibland kan jag tycka att statusar på Facebook är för personliga, många uttrycker sin sorg för någon som dött exempelvis via Facebook. Jag menar absolut inte att det är fel, men jag själv kanske inte skulle ha en så intim status.
Men det här är ju min blogg, och här får jag vara hur personlig jag vill, vilket alltid är en utmaning för mig som egentligen är extremt privat. Jag har lättare för att lägga ut en lättklädd bild än att skriva om min familj.
Men jag har lovat mig själv att vara mer mig själv, för om jag ändå bloggar kan jag lika gärna göra det fullt ut. När jag började blogga för sex år sedan var jag betydligt mer personlig, men när vissa hela tiden klankar ner på allt med elaka kommentarer så slutar man att öppna sig. Om man skämtar är det alltid någon som tar illa upp eller inte förstår ironi. Man tröttnar då. Det är inte medvetet, men man aktar sig för att visa sina svaga sidor, då det är lättare för haters att trycka ner en när man mår dåligt.
Imorse ringde min mami och sa att hon hade ont i bröstet och att det strålade ut i armen….typ det värsta samtalet man kan få. Hon ligger kvar på sjukhuset och jag ska spendera natten hemma hos henne och ta hand om Nano och katterna. Min lillasyster är där med henne, så hon är inte själv, även om jag egentligen också vill vara där måste ju ungarna ha någon här också.
Just nu är allt en dimma och jag vill inte tänka på någonting. Sitter mest och väntar på ytterligare besked från läkarna. Än vet de ingenting, förutom att det är något med hjärtat. Det är vid dessa tillfällen man inser vad som verkligen är viktigt i livet. Vad som betyder något på riktigt.
